Lördagssmärta

Att  man under hastig promenad med god litteratur inom nära räckhåll helt utan förberedelse ska nödtvingas mötas av den chockerande upptäckten att Wettergrens där man i godan ro brukar insupa doften av sitt ljuva ordknark numera benämner sig Bokia kan göra även den störste och bäste knäsvag minsann.

Min litteratur inhandlas nämligen alltid och utan undantag på just Wettergrens eller på Akademibokhandeln. Bokia skyr jag traditionellt som pesten och anser mig för övrigt vara en ytterst sund individ.

Koncerner hit och dit liksom.

Jag sätter inte min fot på någon inrättning som väljer att kalla sig Bokia och det står jag gladeligen för.

Det lär ta lång tid att komma över detta bara. Det borde sannerligen vara straffbart att vända upp och ner på min förtjusande värld på detta vis. Att de inte tänkte på det innan de bytte namn liksom.

Förlåt

Idag har jag varit ute och druckit oanseliga mängder vin tillsammans med Miss Upsey Daisy som är mig en mycket kär vän och hon har fått mig att förstå att jag bör skriva något här. 

Jag har haft en period i mitt liv då jag inte haft behov av att skriva och då mycket hänt runt omkring, men jag mår bra och det är absolut ingen fara med mig. 

Tack alla snälla som är inne här och kikar efter livstecken från mig. Jag kommer åter inom kort.

Manliga modiga män

Som jag tidigare nämnt i tid och otid formligen flödar mitt ringa hem över av modiga män i sina bästa år finkänsligt gestaltade av Sambo och Jycke i bästa form.

Just nu är det dock Jycke som leder ligan av män som friska individer helst skulle vilja låtsas inte lägga någon närmare notis om. Det är nämligen löptider på gång i grannskapet igen och när Jycke Den Stores tid inte spenderas i hetsig matvägran, patetiskt gnyende över livets orättvisor vid tillbommad ytterdörr eller juckandes frenetiskt på stolsben i brist på livskraftigare alternativ så är ett dumdristigt och trotsigt soffliggande trots övermaktens strikta förbud en av Jyckes favoritsysselsättningar som infaller var gång flickor utomhus doftar alltför himmelskt. 

Jag är så stolt över att ha en riktig revolutionär i min närhet.

Det livar upp tillvaron liksom.

Jag är på god väg att återhämta mig

Att det ekat ödsligt och tomt på dessa mina jaktmarker den senaste tiden har en helt naturlig förklaring och jag återhämtar mig fortfarande från chocken en traumatisk händelse har åsamkat mig här i veckan. Sannerligen gör jag det.

Det är nämligen inte var dag man köper en svindyr chokladbrun höstkappa med sidenfoder smyckat med spetskant inuti från Odd Molly. Det är det inte. För en gångs skull är jag dessutom mållös. Det ska mycket till. Så fin är den alltså.

Bättre och bättre dag för dag

Igår fick jag vid juckpromenad med Jycke i skogen en slags trollslända i huvudet. Efter det åt jag en stor tallrik fisk och spenderade kvällen fullt matförgiftad hulkandes på golvet som den sanna vegetarian med anspråk på finare manér som jag trots allt är.

Idag har jag spenderat hela dagen med Sambo.

Vilken tur jag har.

Vissa har all tur

Och med vissa syftar jag naturligtvis på Jycke i detta sammanhang.

Medan andra betraktar sig som oförvitliga stamkunder i Gatuköket på andra sidan gatan så är det ändock vissa som får gratis käk när helst andan faller på och de råkar ha vägarna småjuckandes förbi.

Jag klagar dock inte. Vissa är nog trots allt sötare än andra.

Speciellt juck på orörlig gatstolpe är ju om något oerhört charmerande.

Händelserik dag i mitt liv

Idag har varit en särdeles rolig dag och jag har fått en hel del gjort enligt följande vetenskapligt bevisade effektiva modell:

• Arbeta maniskt och slita ut mig själv mer än någonsin.
• Sprita mig själv maniskt och mer än någonsin på grund av bussresa mitt i svininfluensatider.
• Ta en liten runda på stan efter allt maniskt slit.
• Sprita mig ännu värre efter runda på stan av föregående oroväckande anledning.
• Få ont i magen av alla ångor kring just allt spritande.
• Oroa mig maniskt över att detta magont är början på eländet.
• Äta en stor vegburgare med rikligt med gurkmajonäs.

Fast på riktigt då. Jag är läkemedelsbehandlad mot astma, befinner mig i riskgruppen, skyr just nu att ens behöva sätta mig på bussen och oroar mig ofantligt. Någon mer därute som är orolig?

Och innan föregående...

... ska jag tvätta mitt hår. Det förväntas nämligen att man ska komma till sin arbetsplats i rent hår också.

Eller så är det bara jag som som vanligt tror att individer i min närhet förväntar sig alltför mycket av mig. Typiskt mig ju.

Ett deprimerande faktum

Jag kommer att ramla ur min säng kl 6 i morgon bitti och rulla nedför tvivelaktig trappa ut till skum buss som till intet gagn för mänskligheten i stort lär frakta mig till märklig arbetsplats varifrån jag inte nu längre kan anses ha semester. Därefter kommer jag i allmän förvirring dra mitt VISA kort genom tjutande flexapparat, känna mig allmänt något förvirrad och därmed vara tillbaka där allt startade liksom.

Ruta ett alltså.

Så roligt det ska bli.

Allt i ren protest

Ny kofta från Odd Mollys härliga höstkollektion och två underkjolar i lager över varandra på det. Det är väl ingen vettig människa som släpper iväg mig till arbetslivet utstyrd så här?

Tänkte väl det och bunkrar nu upp i underkläder i massor inför ärligt försök att trotsa annalkande semesterslut. 

Här ska bli ett slut på trällivet.

Lata dagar iklädd siden och spets väntar nu definitivt mig.

Knappt vid liv

Då jag fått förfrågningar om huruvida jag fortfarande är vid liv anser jag det bäst att krypa till korset och erkänna att jag är det.

Vilket jag definitivt inte borde vara om jag hade någon skam i kroppen och till fullo insåg allvaret i att min semester av ljuvt sängliggande och Odd Molly provningar nu är till sin ända och arbetsplatsen väntar mig med fanfarer, dunder och brak på måndagsmorgon.

Att de inte kunde klara sig utan mig liksom.

Jag som är så utbytbar ju.

Äntligen kanske

Igår/idag har jag så slutligen lyckats med bedriften att inget skriva på denna blogg under hela dagen. En enastående bedrift för den som känner perfektionisten mig väl alltså.

Till mitt försvar kan jag endast åkalla min väldeliga koncentration på Odd Mollys andra butikssläpp gårdagen/dagen till ära i kombination med envis sjukdomsbild med förekommande snuva.

Inget vidare att komma med ju.

Tro inte att jag inte är medveten om det.

Liksom.

Det ena uppväger det andra

Å ena sidan har jag mest feber och ligger och hostar och snuvar i sängen till allmänt förtret för de två tvetydiga individer i form av Sambo och Jycke jag vanligtvis omger mig med.

Å andra sidan hostar och snuvar jag stötvis i takt med dokumentär om barndomshjälten Allan Edwall.

Så det kan gå på ett ut liksom.

Och nu ligger jag där på riktigt

I sängen alltså. 

Första höstförkylningen har gjort sig påmind och då man har semester är det faktiskt synnerligen tillåtet att spendera hela dagen i sängen vid minsta tecken på snuva.

Så det så. Om någon nu undrade.

Med löfte om bot och bättring snarast

Ni är så underbara alla ni som kommer in här och läser och kommenterar varje dag. Så snälla så att jag blir riktigt rörd ska ni veta.

Bloggandet har legat lite på is och jag har varit så dålig på att svara på kommentarer nu under semestern. Sambo - som fortfarande tuggar choklad i mängder med munnen på glänt och i bara kalsongerna - påstår att det kan härledas ur det faktum att jag innerst inne är en synnerligen otrevlig individ. Själv vill jag hävda att det beror på att jag mest befinner mig med bra bok i sängen.

Pick your choice liksom.

Ännu säkrare tecken på att man har semester

Man köper sig en klänning. En tunn skir bomullsklänning i vitaste spets. Sedan ler man maniskt också. Voilà liksom.

Säkert tecken på att man har semester

Man är sängliggande och har så varit de senaste 2 veckorna. 

Orka gå utanför dörren liksom.

Hemma hos oss

Idag har jag under yttersta ansträngning förberett mig på ett eldprov av sällan skådad sort. Med välviljan tappert satt på ständigt prov och med hoppet aldrig sviktande det minsta har jag modigt funderat på att låta Sambo framträda i en mer intelligent dager här på bloggen nämligen. Inget fel i det liksom. Allt har sin tid och sin plats.

Men då jag senast la märke till hans märkliga närvaro var tyvärr när han för en stund sedan lommade förbi köket med munnen fullproppad av choklad i bara kalsongerna mumlande oklarheter för sig själv.

Det räcker nog med att säga att vi får ta det en annan dag alltså.

Finns det liv så finns det hopp. Eller något.

En ganska perfekt dag i min bok

Receptet?

Lunch med Miss UD på lokalt veghak och magen fylld till övermåttan av kulinariska delikatesser med utflykt till Delsjön och våfflor med sylt och grädde på tillsammans med Sambo, Jycke, Kär Syster och ännu en gång Söt Systerdotter som ljuv avslutning.

Inte illa alls alltså.

Semester är definitivt underskattat.

Det är mycket Söt Systerdotter just nu

Då ett barn deklarerar att det läääääääängtar efter en finns inget annat på jorden nämligen. Bara att njuta och ta vara på stunden.

Vänta bara tills hon kommer upp i mer shoppingmogen ålder liksom.

Inget kommer att stoppa oss då.

Man borde skaffa körkort omedelbart ju

Söt Systerdotter informerade häromdagen sin Kära Moster om att Kära Moster åker buss för att hon ingen bil har. So far so good.

Sedan såg sig 2-årig Söt Systerdotter dock nödgad i stundens yttersta allvar att lägga till bonusinformation om att Farbror Polisen kommer och tar Kära Moster om hon skulle få för sig att trots allt köra bil.

Information overload liksom.

Jag ser med glädje fram emot att Söt Systerdotter informerar berörda på dagis och resterande del av världen just om det faktum att Kära Moster blir tagen av polisen när hon kör bil. Sannerligen om jag inte gör det.

Plötsligt händer det

Får man inte ont i magen av möglig Cantadouost mot all förmodan så kan ju avnjuten Thaimat stå till tjänst och ge ungefär samma resultat.

Ungefär där någonstans har jag tillbringat dagen.

Barn är aningens utmattande

Det är då åtminstone en sanning utan modifikation som undertecknad alldeles själv har kommit på och kan skriva under på. Man blir trött och väldans sömnig i deras smått intensiva närvaro liksom.

Eller så kan ju den totala utmattningen kanske för all del bero på att man tvingats sitta ytterst ihopträngd och särdeles ihopvikt med en styck Söt Systerdotter, en styck Juckande Jycke, Pippi Långstrumps hela förbaskade villa med dess tvetydiga invånare i form av allsköns Prusiluskor och dylikt löst folk i ett litet barnhus på altanen i solig trädgård med Söt Systerdotter skrålandes Hä tommer Pippi Långtump i ens öra på högsta nivå halva dagen. Men bara kanske alltså.

Det är för övrigt just nu och här kreativiteten tar sin början. Historieberättandet och fabulerandet. Jag älskar det.

Ja, se på hennes vänner. Helt utslagna allihopa ju. Och det var innan de tvingades bada i iskallt vatten hela bunten. Betänk efteråt då.

Sorgligt värre

Just mycket ödsligt och sorgligt är då sannerligen precis vad det är när man med tårar i ögonen och siktet på framtidens hopp grumlat inser att en epok är förbi och man tappat fotfästet ordentligt i tillvaron.

Jag talar naturligtvis om Kulturkalaset här i Göteborg.

Inte för att jag i särdeles hög grad brukar bevista det ju.

Dock var det onekligen så att man visste vad man skulle äta varje kväll när andan att inte laga mat föll sig på. Kontinuerligt varje dag liksom.

Min falafelgubbe på Kungstorget är nämligen spårlöst försvunnen liksom Kalaset i stort och nu har jag endast Gatuköket på andra sidan gatan att inhämta näring ifrån och trösta min oerhörda sorg med.

Det vet man ju aldrig hur det kommer att gå liksom.

Lätt enformigt låter det ju om inte annat.

... there are heroes in the seaweed...

En levande legend jag älskat i hela mitt liv.

När jag som idag har en städdag är Suzanne ett måste. Oklart varför.

Men jag städer alltid till denna ljuva musik och transcendentala poesi. Inget annat duger. Sedan måste man sjunga med på högsta volym också. Inget annat duger här heller. Sådant är viktigt för mig.

Leonard Cohen in my heart liksom.

Kära Beethoven

Für Elise.

Finns det något vackrare musikstycke på jorden?

Travar omkring här i lägenheten och stannar plötsligt upp mitt i ett hastigt steg då de familjära tonerna mättat stegras i min närhet, fyller mitt hem med skönhet och transporterar mig annorstädes.

Vackrare än så blir det sällan.

Så enkelt kan livet faktiskt vara ibland.

Für Elise.

Liten undran en söndagskväll

Är det månne så att det är meningen att Cantadou färskost med vitlökssmak ska vara grovt kornig och innehålla bisarra hårda klumpar av onämnbar konsistens och illaluktande sort?

Undrar bara lite alltså.

Ja, för man vill ju gärna veta hur man kommer att må dagen efter att ha satt i sig en hel sådan förpackning utan att lämna minsta grovkorniga klump åt slumpen. Men jag kan ju alltid skylla på rödvinet jag sköljt ner förpackningen med också. Så det är ingen större fara liksom.

Annars tar jag honom på direkten

Att folk ska ha så svårt för att bestämma sig liksom. 

Ett otroligt velande hit och dit är det på vissa.

Och till ingen nytta alls kan tyckas.

Själv skulle jag då utan tvekan gjort saken kort och tagit den snygge skidinstruktören Jesse. Precis min typ faktiskt. Äventyrlig och charmig med glimten i ögat. En utmaning och en härligt bohemisk livsstil som passar mig förträffligt. Jag menar, vad ska hon med den där snälle Jasontypen till? Småbarnspappa och allt det där? Nej, ta Jesse! 

Hade jag inte varit så påtagligt med Sambo just nu hade jag själv roffat åt mig honom omgående och utan vidare tvekan.

Och jag talar naturligtvis om DeeAnna för er som inte hänger med.

Bacheloretten jag låtsas som om jag inte ser på TV eftersom jag naturligtvis anser det vara mycket ytligt och definitivt under min nivå att följa dylika serier. Smygtittandet på reprisen på söndagar i sängen ger mig alltså inget alls. Om någon nu var oförskämd nog att tro det.

Jag behöver akut semester ju

Hallå! Hallå!

Jag behöver då sannerligen hjälp här ser ni.

På heligt uppdrag att maniskt prova mig igenom hela Odd Mollys höst- och vinterkollektion mäktar jag snart icke mer utan faller inom kort utmattad till marken hallucinerande vilt om spetsklänningar, broderade tunikor och volanger lite varstans på kroppen.

Men jag är inte den som ger mig. Snart har jag lyckats gå igenom hela första leveransen av höstkollektionen. Sedan kommer nästa leverans om 2 veckor och därpå en tredje om ännu 2 veckor. För att inte tala om vinterkollektionen som kommer i oktober.

Det är däri problemet ligger liksom. Man måste ju hinna vila emellan.

Fast ingen har väl någonsin påstått att en flickas liv är lätt trots allt.

Klart att jag syftar på jycke

När närområdet nu en gång börjar avge en alltför stark och obehaglig odör som inte dunstar med mindre än att tvärdrag hålles konstant i hushållet är det dags för bad av familjens medlemmar om man nu säger så. Inte vill man gå och här och må illa av stanken liksom.

Trots mycken missämja, fräck motvillighet och rent trots i badkaret är medlemmen speciellt ifråga nu äntligen skrubbad till minsta skrymsel och vrå och doftar som en nyponros. Så gott jag ska sova i natt.

Länge sedan sist liksom.

Jag lever ut mitt öde

Här sitter ni säkert med pannan i veck vid detta laget och tycker rikligt synd om mig som just nu genomgår ett mäktigt anfall av förkylning mitt i semestern och mitt i sommartiden med för den delen. 

Här tror ni säkerligen på fullaste allvar att jag ligger nedbäddad i närmaste säng med vattenflaska och näsdroppar nära till hands och flämtande och stönande av allehanda febersvallningar och allmän otur i livet och - med den ena handen på fjärrkontrollen och den andra kring en avslagen tekopp eller dylikt ofog - stirrar håglöst framför mig.

Icke säger jag bara. Icke.

Med en helig plikt i sikte att prova mig igenom hela sortimentet utan undantag av första leveransen av Odd Mollys kläder från i butik nyinkommen höstkollektion och likaså med en het önskan om att idag slippa få visa mitt förkylda anlete har jag stoiskt - och förvisso snörvlande - rumlat gatan kring dagen lång för att ej göra någon besviken. Nedan utvalda stunder från min högst ansträngande dag.




En liten underklänning enligt nedan lyckades visst slinka med hem när jag nu varit så duktig liksom.

Det är viktigt att belöna sig för uträttade stordåd nämligen.

Dessutom kan en flicka aldrig äga för många underklänningar i spets och siden med små förvaringspåsar i skiraste modell till.

Imorgon bär det av igen. Vissa måste göra även sådant här arbete ju.

Jag är genomförkyld

Och jag som trodde det var lite smärre träningsvärk och de horribla sviterna efter denna oönskade form av kroppslig plåga liksom.

Där ser man hur totalt fel man kan ha.

Jag är inte förvånad dock.

Även någon så felfri som jag måste tyvärr ha fel någon gång.

Hemmafrumaterialet i mig

Då man ändå är ledig och ser dagen an med största tillförsikt kan man ju passa på att värna om sin Sambo lite extra tycker jag. Plocka fram de där dolda husfruliga egenskaperna i sig själv liksom och visa Sambo att han trots allt gjorde helt rätt då han i det historiskt väl förflutna påtvingades undertecknad utan vidare protester och endast smärre incidenter av självmordsförsök trots allt.

Stiga upp i ottan med Sambo och brygga en kopp kaffe till honom, servera lite smakligt frukosttilltugg och vinka av honom med tårarna förtjusande rinnande längs blommande kind och näsduken viftande maniskt i handen alltså.

Eller gnälligt själv kräva en kopp kaffe av honom, insistera på mer mjölk i sagda dryck med ett av sarkasm drypande påpekande om att han minsann inte kan brygga kaffe lika bra som vissa andra bara för att somna om och upptäcka att han är väl gången vid detta laget.

Jag valde det senare.

Men det behöver jag väl knappast nämna.

For the record

Det var ett väldans skryt om hur många mejl man hade att besvara när man efter semestern återinträdde i arbetslivet igen hos underbara vännen Miss Upsey Daisy ju.

Själv hade jag uppemot 50 obesvarade mejl i inkorgen på jobbet när jag gick på 4 veckors semester i slutet av förra veckan liksom. Många från samma person dock. Jag svarar sällan henne tyvärr.

Det gäller ju trots allt att ha lite perspektiv på tillvaron.

Heta tips till alla som söker ljuv förlamning i livet

• Masa Eder iväg till närmaste gymlokal där passet BodyPump erbjuds till Eder egen risk.
• Placera Eder sedan längst fram i gymnastiksal mitt i instruktörens lågande blickfång och våga inte lämna denna centrala plats under hela passets helvetiska gång.
  
• Förtvivla ej utan lägg på mer vikter än brukligt är efter träningsuppehåll på ett par veckor.
• Känn Eder totalt i sagda instruktörs våld och "kämpa på" till konstanta utrop av "bättre kan du" i ångande värme trots kroppslig svikt och allmänt fysiskt förfall.
• Trots att tårarna bränner bakom ögonlock, smärtan i kadavret är påtaglig och hämnden i form av påtvingad pajätning i all evighet for grym instruktör gruvas på bakom svettig panna, stålsätt Eder och visa varken honom eller världen i förlängningen någon vidare ansträngning. 
• Rulla Eder hemåt stortjutande i skymningen.

Vänta sedan i 2 dagar och njut i efterhand omåttligt av resultatet.

Det gör då jag idag åtminstone.

Red red wine

Aldrig för tidigt att börja liksom.

Smakar särdeles gott gör det också.

Jag skulle kunna vänja mig vid det här med semester alltså.

Det tror jag fullt och fast på.

Utförlig förklaring och ursäkt till er alla

Om någon nu skulle fatta mod och undra varför Sambo sällan smädas i min prosa för tillfället så har det en helt naturlig förklaring faktiskt. Han arbetar mycket just nu och är väldans lite hemma. Under den tid han vistas i min närvaro hinner han trots noggrann bevakning från min sida inte begå alltför många misstag. Så lite är han alltså hemma.

Så är det liksom.

Ingen mysko förvandling och förbättring för hans del inte.

Ingen bikt och syndabot här inte.

Om någon nu var dum nog att tro det.

Göteborg luktar fisk

Ett konstaterande taget direkt ur luften faktiskt.

Bokstavligen.

Då man väljer att vidga sina vyer och öppna sin näsa för gemena dofter genom en promenad på stan efter avslutat svettigt BodyPump pass i kvalmig värme kommer livets visdomsord lätt smygande inpå en.

Fisk var det liksom.

En faslig stank likaså.

Inget poetiskt i det precis.

Semestermarodören i egen hög person

Nyss gången på semester och med ljuvt sommarväder i sikte dagen lång är det inte vidare märkligt att man drar sig mot Slottsskogen och Villa Belparc för en lugn stund i nedvarvandets tecken. 

Att bara få vara. Sitta och smutta på ett glas vin och lyssna på dammens vaga kluckande i bakgrunden. Följa solens strålar genom grenverket, betrakta den klarblå himlen och sluta ögonen en stund i behagfull vila.

Inte för att man har någonting för det då kanske bör nämnas.

Med vild 2-åring som sällskap som i hysterisk fart utfodrar ankor, bankar uppfodrande i bordet, häller stora glas vatten över en och med ljudlig stämma basunerar ut sin oerhörda längtan efter Meja öl gäller det att förbättra promillehalten i snabb takt och efter mer än måttligt alkoholintag vackla hemåt bäst man kan.

Jag måste lära mig att välja mina vänner för utgång bättre liksom.

I annat fall lär det sällsamma semesterlugnet sällan infinna sig.

Poesi och rödtjut

Så nära paradiset en förtappad individ som jag kan komma alltså.

Efter min vilda jakt på böcker idag ska här nu njutas fredagskväll i stora lass med gamla och nya favoriter som vördad fångst i mina armar.

Frihet doftar litteratur

Då jag precis påbörjat min ljuva semester och inte väntas rumla in på arbetsplats igen förrän den 7 september någon gång sträcker sig nu lediga dagar i en perfekta räcka av små njutbara pärlor framför mig.

Det gäller alltså att ta vara på tiden. Något jag idag ämnar göra som bäst i stadens allehanda bokhandlar och antikvariat där jag dagen till ära förmodligen kan ses sniffa ordknark i stora mängder och njuta av den frihet bevingad fiktions makt förlänar mig.

Mot litteraturen alltså.

En stig väl värd att beträda.

SEMESTER!!!

Här är det livat värre må ni tro.

Semestern påbörjas nu i bästa anda och på andra sidan total chock över ledighet återkommer jag så snart jag återfått fattningen något och kan uttrycka mig klart och tydligt som sig bör i bloggsammanhang igen.

Eller tja, ätit lunch med Min Mor på uteservering i gudomlig sol och gjort ett famöst besök på Systembolaget då.

VIP

Vissa har det bra förspänt för sig måste jag medge.

I dessa tider av kroppslig för att inte tala om själslig stress känns det synnerligen bra att kunna ramla med huvudet före in i närmaste kaffeoas på morgonen på väg till arbetsplatsen och upphämta en islatte med ett mindre stänk av vanilj i utan att tänka vidare på följderna.

Stillar den värsta abstinensen åtminstone. 

Coolt också liksom.

Om det inte vore för det där druttandet på huvudet då.

Dagens lilla klagomål

Här sitter man och väntar i trygg förvissning på sommaren som komma skall enligt opålitliga och högst genomsnittliga rapporter från SMHI och egen intuition som säger en att man alltid trots allt borde ha rätt och få det man innerst inne förtjänar.

Här sitter man och väntar alltså. 

I mörklagt rum med hög ljudnivå naturligtvis. Lite skrål och skrän och ett tjockt ogenomträngligt mörker som gör att man famlar efter halvtom kaffekopp på ett skrivbord som man tyvärr på grund av just sagda mörkläggning inte riktigt kan lokalisera det heller.

Allt för att undgå fasansfull upptäckt av envist mulet väder ute och smattret av regn mot genomsmutsig fönsterruta of course.

Det här kan gå illa riktigt snart ju.

Att slå lilltån i någon vass kant är nog inte en direkt omöjlighet just nu.

5 små ting jag lyckats åstadkomma idag

• Slå upp ögonen exakt 10 minuter innan fordon - som naturligtvis helt mot min vilja envisas med att frakta mig till numera i dessa sommartider ej vidare efterlängtad arbetsplats - har sin tyvärr på förhand givna avgång.
• Glömma färdmedelsintyg hemma under minst sagt vild jakt på sagda fordon. Detta lilla bevis i folkmun även betecknat såsom busskort om någon nu undrar.
• Inse att mobiltelefon varmed nytt litet intyg via sms lätt kan införskaffas verkar vara minst lika urladdad som undertecknad.
• Dra mitt VISA otaliga gånger i skum flexapparat på trist arbetsplats medelst ofattbart stora tjut från sagda manick. Man kunde ju tro att den skulle vara tacksam åtminstone ju.
• Le förtjusande dagen lång som om allt verkligen står rätt till med mig. Särskilt förtjusande under upprepade utföranden av moment 4 då. 

Jag vet.

Jag är en bedårande varelse.

Något jag ofta brukar få påpekat för mig dagen lång faktiskt.

Söndagslunch i gott sällskap

Livet vore allt mycket tråkigare utan en Söt Systerdotter att umgås med över en god pasta och ett glas vitt vin på söndagsrestaurang liksom.

Bristfällig bloggare ber om ursäkt

Lite fullt upp är det just nu.
Jag och fullt upp kommer inte särdeles bra överens.
Vi ser liksom lite snett på varandra kan man säga.

Så snart vi alltså rett ut våra missförstånd och grälat klart är det jag som återkommer med ny kraft. Typ imorgon senast då.

För övrigt

När jag inte blir oupphörligen välsignad av heliga elefanter i Indien eller grälar hetsigt med ytterst malplacerad och envist näsvis och sur kaffebryggare som nu så är jag en ytterst vanlig människa. Med tårarna sprutande hälsar jag exempelvis mitt nyfynd Odd Molly Smallville Skirt i grått välkommen hem efter hetsig jakt som varat i dagarna tio.

Helt normal är jag alltså.

Som motvikt till gårdagens smärre färgchock då.

Blessed as blessed can be

Då man i sitt liv genomgår perioder av krisartat bort-från-jobbetbehov inför ständigt annalkande semester kan det vara ytterst behagligt att åtminstone vid något tillfälle få uppleva hur man vilar tryggt i tilliten till det faktum att man trots allt är en högst välsignad varelse på alla tänkbara plan. Ty det kan ju av outgrundliga skäl dessutom vara högst vilsamt att inse just vidden av märkbar skada en sådan efterlängtad semester faktiskt kan åsamka oss mänskliga individer enligt ovan.

Som det här med modemedvetenhet bortom alla gränser ju.

Tja, bortom tid och rum kanske man rentav bör påstå.

Heligt tempel, helig elefant med välsignat helig snabel i heliga Madurai, Tamil Nadu, i Very Holy Mother India indeed.

Skitig sjal, söndrig kjolgardin, hippieväska och koskitssmutsiga fötter.

Blessed as blessed can be alltså.

Ännu ett talande tecken på akut semesterbehov

Man börjar ligga på fasligt många timmar minus i flexen ju.

Helt oförhappandes och bara si så där.

Elakt påfund det där med flexramar som räknar till den stackars proletärens nackdel för övrigt. Det om något ska jag nu nyss hemkommen från arbetsplats inte fundera det minsta på. 

Vare sig det lönar sig eller inte liksom.